HallandsUltra 50 km – Race Report

11403322_857741487638926_1045651577584992343_n
Fotograf: HallandsUltra 50km

Jag vet knappt var jag ska börja när jag ska försöka beskriva dagens äventyr, HallandsUltra 50 km. Jag har aldrig upplevt något motsvarande. Det var helt galet!

Vi startade vid Möllegård och sprang sedan på härliga stigar förbi golfbanan och Hotell Tylösand för att sedan fortsätta Prins Bertils stig in till Halmstad centrum. Denna delen av banan skulle enligt banprofilen vara plan och fin. Låt mig säga så här: Ja, det var plant och fint i förhållande till vad som komma skulle, men med mina träningsrundor som referensram så var det ordentligt kuperat även de första 18 km. Nu kommer säkert någon skogslöparkung hävda att DET VAR plant, men det skiter jag i… 🙂

2015-06-06 13.22.22När vi passerat Halmstad centrum följer vi Nissan in mot land. De första kilometrarna var på grusat gångväg, vilket var ganska behagligt att springa på. Sedan gick det över till skogsstigar och vi passerade under E6an. Då infann sig känslan av att “detta var ju inga problem. Nu är ju hälften avklarat och jag känner mig fräsch i kroppen”. Den känslan är direkt värdelös kan jag meddela! Den känslan är oärlig, förförisk och rent ond! Note to myself: Tänk ALDRIG den tanken igen! Dessutom möter jag en kvinna som berättar att jag ska “passa på att njuta nu innan vi kommer in i skogen på riktigt”. Det säger hon till mig som just då hade sprungit ca 26 km och absolut INTE ville höra massa negativt krafs utan snarare lite pepp.
Vid 28 km skulle det vara en vätskestation och när jag springer långt brukar jag dela upp det bl.a. med distansen till nästa station. Allt kändes helt ok, men av någon enormt korkad anledning hade jag bestämt mig för att låta bli att gå innan jag kommit fram till stationen vid 28 km. Extremt korkat av mig att bestämma mig för det. Vem trodde jag att jag var?!?! Nästa note to myself: Inse att det kommer att bli jobbigare längre fram så spara på krafter redan från start! Så jag sprang på efter bästa förmåga och vid 28 km fanns ingen station… Jag sprang på lite till och stationen dök upp vid 29 km. Det jag ska tillägga är att det var en fruktansvärt seg uppförslut 27e och 28e kilometern. Pulsen stack all värdens väg och benen stumnade av mjölksyra. Jag kan säga det igen… Beslutet att inte gå innan stationen vid 28 (eller snarare 29) var så stenkorkat!

Om det varit tungt och slitsamt de första 29 kilometrarna så var det INGENTING mot vad som komma skulle! Jag vet inte ens hur jag ska beskriva de sista 21 kilometrarna för att någon som inte var där ska förstå. Jag försöker ge er lite axplock.

19391_858424250903983_5256622215149679244_n
Fotograf: HallandsUltra 50km

Vet inte riktigt var i loppet det var, men det var bokskog och en uppförsbacke som var så brant att man nästan behövde klättersele.

Vid 42 km kom vi till “Spybacken”. Den är 1,1 km lång och ger ca 77 höjdmeter. Inte bara att den är brant och lång. Den består av stora stenar, rötter och annat som gör att det går fruktansvärt långsamt och andhämtningen ökar trots att man bara går. Väl uppe kunde man kosta på sig att vända sig om i några sekunder för att njuta av utsikten.

De sista 21 kilometrarna gick jag nog 60-75 % och vissa perioder hyperventilerade jag genom att bara gå. Jättemärklig känsla kroppen skriker så efter syre trots att man inte anstränger sig särskilt mycket.

Fotograf: HallandsUltra 50km
Fotograf: HallandsUltra 50km

Vid 48,5 km mötte jag en man. Jag frågade honom hur långt det var kvar och han svarade 700-800 meter. Jag började springa. Oavsett om det var uppför, plant eller nerför så sprang jag. Jag kände att jag började få glädjetårar i ögonen. Hela jag blev upprymd. Det var först där och då som jag insåg att jag skulle fixa detta! Jag kände en enorm stolthet och lycka. Det fullständigt översvämmade mig och jag ökade farten. 800 meter klarar jag av att springa fort även om jag har 49 km bakom mig tänkte jag. Det visade sig vara ca 1,3 km kvar istället för 800, men det spelade ingen roll. De sista 200 metrarna flög jag fram! Ingenting var jobbigt. Det fanns ingen smärta. Jag struntade i vad pulsen låg på och hur mycket mjölksyra jag drog på mig. För jag var snart i mål!

Fotograf: HallandsUltra 50km
Fotograf: HallandsUltra 50km

Väl i mål fick jag en medalj runt halsen och en alkoholfri öl med burgare. Det smakade underbart! Där fick man också träffa alla de man sett och pratat med under det här vansinniga äventyret. Sköna människor som delar intresset för “galen”-löpning!

Jag kom i mål runt 6h 46 min. Tiden är inte viktig för mig. Det viktiga är att jag kom i mål och hade en grymt häftig upplevelse! Jag hoppas att det blir av nästa år också!

 

 

Kolla gärna in min sponsors kläder!dobsom_logo


7 kommentarer Lägg till

  1. frykenmo skriver:

    Underbar läsning, hittade länken på lonesome. Känner igen varje ord från egna löpturer 🙂

    1. danlar skriver:

      Tack! 🙂

  2. Gerth skriver:

    Grattis MANNEN!
    Sicken bedrift! Imponerande!

    Men ta dig nu samman och träna normalt och undvik de långa sträckorna. En halvmara räcker gott. Skaderisken blir högre ju längre du springer.
    ÄT, DRICK o VAR GLAD, MEN RÖR PÅ DIG! Det är mitt motto.

    1. danlar skriver:

      Tack Gerth! Så här dagen efter rör jag mig väldigt försiktigt…:-) Det tar nog någon vecka innan jag kan köra igång på riktigt igen med siktet inställt på ultravasan45 i augusti.

  3. William Ulin skriver:

    Grymt! Jag hade en exakt liknande upplevelse och stämplade in en kvart efter dig. Väl mött nästa år!

    1. danlar skriver:

      Tack! Ja, vi ses absolut nästa år! Cool löparkilt du hade förresten!

  4. Härlig (och smått skrämmande beskrivning)…. 😉
    Tack!

Kommentera