Ingen UltraVasan90 för mig i år…

För någon vecka sedan fick jag dessvärre fatta det tråkiga beslutet att inte ställa mig på startlinjen för UltraVasan90 i augusti. När jag följde planen och kom upp i ca 35 km/vecka gjorde hälsenan alldeles för ont. Jag insåg då att den inte kommer att sluta gnälla när jag ökar belastningen till det dubbla (som krävs för att jag skulle vara tillräcklig förberedd). Det var trist att behöva inse att det inte blir någon start, men samtidigt fanns inget annat alternativ. Efter vinterns och vårens hälsporre som följdes upp av inflammationen i hälsenan var uppladdningen från början ganska bräcklig. Det hängde på en otroligt tunn tråd om det skulle gå vägen… Och det gjorde det nu inte…


Beslutet att inte springa UltraVasan90 väckte latmasken, vilket har gjort att jag haft svårt att komma ut och träna. Några enstaka smårundor har det blivit, men efter nästan 3 veckors helt utan löpning kunde jag inte låta bli att hänga med min kompis Andreas på Järvsömilen. Trots namnet är rundan ca 11 km och erbjuder imponerande 536 höjdmeter. Efter att inte ha sprungit på några veckor var det otroligt skönt att få ge sig iväg. Så jag gav mig iväg… alldeles för snabbt! Jag hamnade i mjölksyre-skuld efter bara några km och insåg att det här kommer bli en låååång och tung runda! Stundvis var jag så trött att jag knappt klarade av att GÅ i uppförs-branterna! Jag släpade mig uppför och trodde aldrig att jag skulle komma upp… Väl uppe var det dags för nerför. Nerför from hell! Visserligen fick då baksidan lår vila lite, men framsida lår fick då vakna till och leverera! Väl nere var det dags för uppför och sen nerför… Och så höll det på hela rundan.

Men nu har jag insett att jag måste sätta igång igen och bruka lite allvar med träningen oavsett start i UltraVasan90 eller inte. Tanken är ju att springa HBG Marathon i september och jag kan ju inte komma dit otränad även om den inte är lika tuff som 90 km i skogen…

Så nu ska denna otränade kroppen få jobba igen! ?

Kommentera