Lidingöloppet 2015 – 30 km

IMG_2273Lidingöloppet är en häftig upplevelse! 30 km i fantastisk terräng med otroliga vyer över hav och marinor. Att solen sken och gav en behaglig temperatur gjorde inte saken sämre! MEN… På startlinjen visste jag inte hur min form var. Efter ”oändliga veckor” med småförkylningar och alldeles för få träningsrundor stod jag återigen på en startlinje och kände mig alldeles för dåligt förberedd. Jag tyckte iofs att det kändes bra på Ystad Extreme Challenge för någon vecka sen, men det var ju bara 7 km. Hur kroppen skulle reagera på ytterligare 23 km skulle snart visa sig.

 

Startskottet small och vi gav oss iväg över ängen mot skogen. Jag känner efter hur det känns i kroppen. ”Hur känns andningen?”, ”Hur känns benen?”, ”Kommer stelheten att försvinna efter någon km?”… Första kilometern går väldigt lugnt. Det är trångt i nålsögat in i skogen. Många springer på stället för att hålla igång steget. Jag hade bestämt mig för att INTE ryckas med och göra spurt-lika omkörningar. Så blev det inte. Det första 3 kilometrarna blev jag bara stressad av att ligga bakom en långsammare löpare och jag ägnade en hel del energi åt att köra om, vilket ibland innebar att jag var tvungen att ta en sväng en halvmeter utanför spåret.

 

Det blev bättre plats ca 5 km in i loppet. Nu var fältet utspritt och jag kunde hålla ”mitt” tempo och springa ”mitt” lopp. Visst kom det sträckor där man fick göra spurtar för att komma om, men det var vid enstaka tillfällen. Jag tittade på pulsen för att få signal om hur kroppen levererade. Den gav mig positiva besked. Pulsen kom upp som den skulle och ner som den skulle. Det gjorde att jag kunde jobba med den och styra den som jag vill. Efter en uppförsbacke kom jag upp i 95%, men på flacken efter kunde jag hålla ett lägre tempo och se pulsen komma ner till 80-85% igen. Det var en skön känsla! Och en viss förvåning med tanke på min taskiga uppladdning.

 

Vid 14 km kändes kroppen extremt pigg. Jag ville känna på att öka tempot lite, men hade hela tiden koll på pulsen för att inte dra på mig mjölksyra. Km 15, 16 och 17 var riktigt bra! Jag sträckte ut i steget och behöll en lugn andning. För första gången kändes det som att jag faktiskt skulle kunna hålla hela vägen utan att ta slut som jag gjorde på UltraVasan45, men jag var på min vakt. Jag vet hur det känns och vad konsekvenserna blir av att syresättningen slutar. Jag ville inte uppleva det igen.

 

När jag kom fram till vätskestationen vid 20 km hörde jag någon skrika ”DANIEL!!!”. Jag kände igen rösten! Jag vände på huvudet och fick se min gamle kompis från gymnasietiden Martin Amsten som stod och hejade. Jag blev väldigt glad och fick ytterligare lite energi! De följande 2-3 km hade jag fullt upp med att tänka på de även äventyr jag och Martin var med om för massa år sen, vilket gjorde att jag helt glömde bort att vara trött eller känna krämpor. Det bara flöt på.

 

5 km kvar. Aborrebacken. Jaja, den är överreklamerad. Den är brant och jobbig, men den är inte fruktansvärd. Väl uppe så tittade jag på klockan och insåg att jag har hållit ett (för mig) bra tempo så här långt och jag hade nu bara 5 km kvar. Märkligt nog så har mina erfarenheter från HallandsUltra50 och UltraVasan45 inneburit att min mentala inställning för distansen blivit annorlunda. 30 km känns inte så långt längre. Kan säkert låta lite självgod när man säger så, men så är det inte menat. Det jag menar är att en hel del av långdistans-utmaningen ligger på det mentala planet. Och om man har en mental begränsning i att 30 km är nästan oövervinnligt långt kommer det också att påverka den fysiska upplevelsen och kroppens leverans. Och det handlar egentligen bara av att hjärnan bestämt sig för att det är jobbigt och talar om för kroppen att det är jobbigt. Om hjärnan istället säger att ”det hade ju varit jobbigt om det varit 25 km kvar, men nu är det ju bara 5 km så det är bara att öka!” så skapar det en helt annan känsla i kroppen och enrgi.

 

2 km kvar. Karins Backe. Här har jag tidigare år varit otroligt trött. Inte i år. Powerwalk uppför och tokruscher i nerförsbackarna. Inga stumma ben, bra spänst och en följsam puls. Efter Karins Backe tryckte jag på ordentligt i steget. Jag visste nu att mjölksyran inte skulle kunna hindra mig från målgång och jag hade inga större krampkänningar. Nerför sista backen och en vänstersväng in på upploppet. Jag ökade! Jag hade krafter kvar! Jag ville krascha i mål. Ville känna mig trött och kräkfärdig. Och så blev det… J

 

Förra året gick jag i mål på typ 3:50. I år gjorde jag det på typ 3:06. Jag tror att det beror i huvudsak på 2 saker. Det ena är att jag har höjt min lägsta nivå tackvare den träningen jag gjorde inför HallandsUltra50 och det andra är att jag hade en bra dag. Jag är otroligt nöjd med mitt lopp. Jag hade en underbar känsla genom hela loppet och det var verkligen glädje hela vägen! Det är så här löpning ska kännas!

 

 

Kolla gärna in min sponsors kläder!



 

 

[efb_likebox fanpage_url=”https://www.facebook.com/danlarrunnerslife” box_width=”250″ box_height=”” locale=”en_US” responsive=”0″ show_faces=”1″ show_stream=”0″ hide_cover=”0″ small_header=”0″ hide_cta=”0″ ]

 

 

2 kommentarer Lägg till

  1. Johan skriver:

    You go boy!

    1. danlar skriver:

      Thnx mate!

Kommentera