Peppar, peppar…

FullSizeRender 2

Nu har jag fått 6 stötvågsbehandlingar mot min hälsporre. De 4 första behandlingarna var rena tortyren! Ren smärta i ca 7 minuter! Så när jag för en och en halv vecka sen gick till sjukgymnasten för att få min 5e behandling var jag beredd på att få bita ihop ännu en gång. Jag väntade och väntade på att han skulle träffa “rätt”, d.v.s. på det inflammerade området, men det kom ingen smärta. Sjukgymnasten letade och letade med stötvågsapparaten samtidigt som han höjde och höjde styrkan, men det kom ingen smärta. Visst det var inte skönt eller behagligt, men det var absolut ingen smärta. När jag gick därifrån var jag rädd för att han haft en dålig dag och att det var ett bortkastat besök. Jag vågade inte tänka tanken på att jag faktiskt började bli av med den envisa inflammation som gäckat mig sedan november (ca 6 månader). Innan jag lämnade sjukgymnasten gav han mig tillåtelse att springa 2-3 pass på 4-6 km på mjukt underlag tills nästa besök 10 dagar senare. Tyvärr lyckades jag bli förkyld så jag kunde inte springa ett enda pass, men jag och min fru gick en promenad på 19 km samt att jag stod på mässa 3 dagar (där jag stod upp nästan konstant hela tiden). Visst var jag trött i fötterna, men jag fick aldrig symptom på min hälsporre. Lätt ömt, men inte ont.

Så när jag i torsdags gick till sjukgymnasten för att få min 6e behandling var jag återigen förberedd på att få tugga smärta 4000 slag, men precis som under 5e behandlingen kom inte smärtan. Denna gången maxade han styrkan på stötvågsapparaten, d.v.s. 5 bars tryck, men det hjälpte inte. Det gjorde inte ont! Nu började jag faktiskt tro att läkningsprocessen kommer igång och att det började blir bra. Samtidigt gnager tanken “tänk om det bara är tillfälligt och snart kommer tillbaka. Att hälsporren bara skojar lite och leker kurragömma. Den tanken har jag fortfarande, men för varje litet kvitto jag får på att den är på väg bort blir jag mer och mer optimistisk.

Nu får jag köra 3 pass i veckan på 4-6 km med “snälla” skor och på mjukt underlag. Och idag kom jag ut tillsammans med min vän Marcus. En härlig lugn runda i fantastiskt vårväder! Träden har börjat få löv och luften är verkligen full av syre. Det är verkligen ett privilegium att få vistas i den här miljön! Och det bästa av allt: Jag hade ingen som helst känning av hälsporren! Visst det brukar komma när jag kallnat eller t.o.m. vänta tills morgonen efter, men jag har tidigare känt tendensen under rundorna. Men inte idag!

Så nu sitteer jag vid köksbordet och kör min Compex SP 8.0 så att via elstimulation få musklerna att återhämta sig snabbare. En spänd vad kan göra att inflammationen får svårare att läka. Därför känns det extra viktigt att ge musklerna återhämtning just nu.

I juni är jag anmäld till HallandsUltra50. Jag är mycket tveksam om jag kommer att ställa mig på startlinjen den 11e juni i Halmstad då jag inte vill stressa fram längre distanser i träningen just nu. Risken är att jag då går för fort fram och får käka upp det senare. Däremot UltraVasan90 den 20e augusti känns inom räckhåll nu. Om allt fortsätter att funka fr.o.m. nu kan jag trappa upp träningen försiktigt för att i mitten på juli nå de 70-90 km/vecka som krävs för att jag ska känna mig tillräckligt förberedd för den utmaningen. Jag kommer dock vara extremt försiktig och lyssnat ovanligt mycket på kroppen (framförallt högerfoten) så jag inte ökar för snabbt! I värsta fall går UltraVasan90 även 2017, vilket är bättre att vänta på än att gå sönder genom att stressa kroppen till augusti i år…

Så håll gärna era tummar för att det fortsätter att utvecklas positivt! 🙂

 

 

Kolla gärna in min sponsors kläder!



 

 

[efb_likebox fanpage_url=”https://www.facebook.com/danlarrunnerslife” box_width=”250″ box_height=”” locale=”en_US” responsive=”0″ show_faces=”1″ show_stream=”0″ hide_cover=”0″ small_header=”0″ hide_cta=”0″ ]

 

 

Kommentera