Då jag inte varit fullt kry det sista har dessvärre löpningen fått stå tillbaka lite, men tänkte istället passa på att dela med mig av min idé kring kost och kopplingen till löpningen. Jag är inte på något sätt dietist eller läkare. Jag är inte heller på missionsturné för att frälsa alla med någon ny diet. Syftet med inlägget är bara att dela med mig av mina erfarenheter och kanske inspirera någon att testa lite nya vägar för att se om det passar just dig.

I slutet på mars i år la jag om min kost med inspiration av min mamma. Jag har sedan dess googlat runt en hel del för att försöka förstå sambanden, men har nog kommit till den insikten att det finns alldeles för många missionärer inom kosthållning för att kunna komma fram till vad som är rätt och vad som är fel.

Min nya kosthållning kan i korta drag sammanfattas med att dra ner drastiskt på kolhydrater. Framförallt de snabba. De första 5 veckorna avstod jag helt från kolhydrater (bortsett från den lilla mängden jag fick i mig av “misstag”) och ökade intaget av bra fett för att få energin. Detta var under min uppladdning för HallandsUltra, vilket innebar ett ganska ordentligt energi-uttag (sammanlagt ca 28 000 kcal under april och maj under löppassen). Jag gjorde 2 huvudsakliga reflektioner efter de första 5 veckorna:

1. Energin droppade inte under mina långpass. Kroppen ställde in sig på fett som bränsle (istället för kolhydrater) redan tidigt under passet och medförde att jag inte behövde fylla på med någon energi oavsett om det var 1- eller 3-timmarspass. Känslan var lika märklig som härlig när jag kände hur energin fanns där i en strid ström istället för de toppar och dalar som jag upplevt innan då kolhydrat-bränslet sinade efter ca 40 minuter och antingen behövde fyllas på eller invänta att kroppen skulle slå om och använda fett-förråden.
2. Jag blev mindre klar i hjärnan. Huvudräkningen funkade inte som förut och jag hade svårare att se sammanhang än tidigare. Detta skedde successivt under de första 5 veckorna, vilket gjorde att jag hade svårt att märka den gradvisa försämringen.

Med de 2 reflektionerna i ryggen beslöt jag mig för att göra en förändring i kosten. Jag läste ytterligare en del på nätet och förstod att hjärnan drivs till största del av kolhydrater och kopplade ihop min försämrade förmåga av att använda hjärnan med min drastiska nerdragning av kolhydrater. Jag insåg att jag måste ge min hjärna kolhydrater, men samtidigt ville jag inte ta bort den stora positiva effekten som jag upplevde under löppassen. Därför la jag till supergröten varje morgon för att tillföra kolhydrater. Den skulle tillföra långsamma kolhydrater med lågt s.k. GI.

Supergröt

 

• 1 dl Gyllenhammars fiberberikade havregryn
• 2 msk chiafrön
• 2 dl vatten
• 2 msk kokosolja från Kung Markatta
• 0,5 dl frysta blåbär
• ca 1 dl hasselnötter

Koka upp havregrynen och chiafröna med vattnet och kokosoljan tills konsistensen blir trög och “grötig”. Lägg de frysta blåbären och hasselnötterna i en djup tallrik. Häll därefter över den varma gröten på blåbären och hasselnötterna och blanda ordentligt (så tinar blåbären samt kyls gröten ner) och häll på lite standardmjölk.

Redan efter några dagar var det som någon tog bort det frostade glaset från min hjärna och jag kände mig mycket klarare igen. Jag hade dessutom behållt effekten under mina långpass, vilket tillsammans gjorde att jag där kände att jag hittat den balans och harmoni som jag eftersträvat.

Nu ca 3 månader efter kostomläggningen och ca 2 månader efter att jag tillsatte supergröten så mår jag otroligt bra! Jag orkar mer, har mindre fett på kroppen och löpsteget känns lättare. Vikten har stabiliserats där jag vill ha den (mest Kg gick ner efter att jag slutade äta godis vid årsskiftet) och även om jag slarvar i mig lite rosévin eller lite godis då och då så påverkar inte det varken min prestation eller fysik nämnvärt. Mitt sockerbehov är fortsatt lågt och det mesta godiset, kakorna och desserterna smakar alldeles för sött för att vara lockande. Från att ha käkat i snitt 3 Snickers + annat sött om dagen innan årsskiftet till att inte alls vara sugen har varit en omställning, men inte så jobbig som jag föreställt mig. Minskade intaget av kolhydrater har gjort att jag inte längre har så stort behov av att småäta. Inte heller behovet av att äta så mycket som jag tidigare gjort. Jag blir mätt snabbare, men hamnar inte i matkoma efter måltiden.

Vad har jag då ätit istället för kolhydrat-rika tillbehör såsom pasta, ris och potatis? Det mesta har ersatts av sallad, men även av blomkålsris, blomkålsmos och broccolimos. På fredagkvällen äter jag gärna ölkorv och BabyBell-ost istället för chips och lösgodis. Jag inser nu att jag överkonsumerat kolhydrater som uppenbarligen klarar mig (bättre) utan. Jag inser också att det är viktigt att få mig ordentligt med energi, men istället för pasta laddar jag med fett-energi. Det gör mig både uthålligare och kan då prestera bättre på längre distanser, men kanske framförallt så mår jag bättre. Nästa fråga som kanske kommer upp är: Är det verkligen värt att “offra” allt gott? För mig är svaret ganska enkelt. Jag upplever inte att jag offrar något. Semlorna, smågodiset, glassen och alla de andra saker som jag nu avstår smakar inte alls gott längre. Pastan, riset eller potatis är inte heller något jag saknar. Det är minst lika gott och kanske till och med godare med än fräsch sallad till det grillade köttet en varm sommardag. Och när andan faller på tar jag ändå det där glaset rosévin eller den där påsen salt-lakrits. Så länge basen är att hålla nere intaget av kolhydrater så har jag det bästa av 2 världar.

Jag hoppas att jag (precis som min mamma inspirerade mig) lyckats att inspirera dig till att prova lite nya vanor i hopp om att må och prestera bättre. Lycka till och tveka inte att fråga i kommentarsfältet nedan om du undrar något.

 

 

Kolla gärna in min sponsors kläder!