UltraVasan 45 i varmt sommarväder – 45 km

IMG_2207UltraVasan45 innebär att man springer samma sträcka som man åker skidor när man kör HalvVasan. Starten går från Oxberg där man börjar med att springa mot Sälen-hållet för att efter ca 7 km komma in på Vasaloppets spår. Från den punkten springer de som startat 4 timmar innan oss från Sälen och vi har ett gemensamt spår på vår väg till Mora.

Jag ställde mig på startlinjen medveten om att min uppladdning varit allt annat än bra. Jag hade tränat alldeles för lite samt att jag ätit för lite. Senaste veckan har egentligen gått ut på att äta allt jag kommit över för att förse kroppen med energi.

IMG_2208Starten gick och vi sprang iväg. Jag var otroligt nyfiken på hur länge det skulle hålla innan min otränade kropp/ben sa ifrån. De första 7 km kändes det bra. Hade ett jämnt och lagom tempo och pulsen låg där den skulle runt 80 %. När vi kom in på Vasaloppsspåret började man känna igen en del vyer från vinter-övningarna jag gjort i spåret där. För er som åkt Vasaloppet minns säkert nerförsbacken som svänger ganska kraftigt höger in under en bro. En sväng som kräver lite koncentration för att inte hamna i brons betongfundament. Precis innan den bron kom vi 45:are in på spåret. Ca 5 km längre fram (vid 12 km) kom vi fram till de klassiska Lundbäcks-backarna! IMG_2211Dessa har jag upplevt på snö, där jag alltid kämpat som en hund för att komma upp. Efter dessa backar fortsätter uppförslutet nästan hela vägen fram till Oxbergs kontroll, vilket suger en hel del energi på skidvasan. Jag upptäckte dock att det var oerhört mycket lättare att ta sig an dessa backar på sommaren med löparskor på fötterna. Från HallandsUltra50 blev jag fler erfarenheter rikare. En av dem var att det inte alls är fegt att gå i uppförsbackarna. Så jag gick i alla brantare uppförsbackar och innan Oxbergs-kontrollen blev den en del power-walk.
Banan var omväxlande. Från grusväg, breda motionsspår till skogsstigar genom härliga tallmoar.

Jag var fortfarande ganska fräsch när jag kom fram till Oxbergskontrollen som låg efter ca 17 km. Jag tog några vetebullar i farten som jag tuggade i mig medan jag sprang med siktet inställt på Hökbergskontrollen. Vid 22 km stängde kroppen av syretillförseln till musklerna. IMG_2210All spänst och elasticitet var som bortblåst! Här kom straffet för min dåliga uppladdning. Det var helt enkelt så här långt som jag förtjänat att komma med bra känsla i löpningen. Från 22 km fram till målet blev en kamp. Jag gick lite, sprang lite, gick lite, sprang lite, etc… Jag ville inte gå för länge så att jag inte kunde komma igång med löpsteget. Så det blev några 100 meter gång följt av några 100 meter löpning (eller vad man ska kalla det när benen kändes helt stelopererade). Vid 25 km snubblade jag till på en sten med högerfoten, vilket gjorde att vänsterbenet reagerade instinktivt för att undvika fallet. Det räckte för att kramp-känningen skulle komma i vänster vad. Jag lyckade dock att undvika att krampen “bröt ut”, men det var en signal om att jag inte hade jättestora marginaler innan krampen skulle komma smygande. Något senare i loppet trampade jag lite snett, vilket gjorde att jag spände till höger underben och fick kramp en kort stund i en muskel jag inte visste fanns. Den sitter tydligen på framsidan av skenbenet… Nu vet jag det… 🙂

IMG_2212 Jag passerade ytterligare några vyer som jag kände igen, men hittade också några nya som inte är lika framtonade på vintern. Bäckar som porlar och all grönska var verkligen balsam för själen trots mitt mentala tillstånd där jag mest var förbannat på att jag inte förberett mig och att jag tog slut så tidigt på loppet. Framme i Hökberg var jag rejält trött på att försöka ta mig fram i spåret utan att tappa alltför mycket tid. En rejäl näve vingummi och in med några GT-tabletter för att minimera risken för kramp. Efter Hökberg är det en otroligt härlig nerförs-backe. Där man på vintern med skidor på fötterna får en efterlängtad och härlig återhämtning. Så funkade det inte riktigt på sommaren med löparskorna på vill jag lova… Det gjorde mig ännu mer irriterad! Eldris nästa. Ca 10 km bort. Därefter är det bara 9 km kvar till Mora, men jag summerade aldrig det. Då blir det bara jobbigt. Jag brukar alltid dela upp loppet i mindre delar för att kunna motivera den ena foten att placera sig framför den andra… Att starta loppet och tänka att man har 45 km kvar blir helt enkelt för mastigt. Att istället tänka att nästa kontroll är bara 7 km bort känns mer hanterbart. På sträckan mellan Hökberg och Eldris har jag inga större minnen mer än den där nedförsbacken som jag så gärna velat haft skidor och snö till. Vi passerade Läde naturligtvis, men det hade jag inte tänkt på om jag inte visste var det var innan loppet.

IMG_2213Väl framme i Eldris har man bara 9 km kvar till Mora. Då vet man att man är nära och att man kommer i mål om man bara tar en kilometer i taget. 8km, 7km, 6km… Det gick otroligt långsamt. Jag gick hela tiden. Kroppen hade inte mer att ge. Under vissa stunder piggnade den till så att jag iaf kunde få upp ett hyggligt promenad-tempo, men springa fanns inte på kartan. Det var t.o.m. så illa att jag började gå efter att ha insett att jag rörde mig snabbare när jag gick än när jag sprang… Ingen peppande insikt direkt! 5 km, 4 km, 3 km, 2km. När jag hade ca 1,5 km kvar kommer min vän Jimmy cyklande och peppar mig som bara han kan. Jag gick ytterligare några 100 meter tills jag kom fram till bron över ån innan upploppet. Då började jag springa. Där och då kom den fantastiska känslan av att veta att man snart är i mål. Helt plötsligt finns ingen smärta. Helt plötsligt har man all spänst i världen. Helt plötsligt kan jag springa helt obehindrat och dessutom snabbt. De sista 300 metrarna hade jag ett snitt-tempo på 4:40. Jag flög fram och i vanlig ordning kom alla känslorna. De där lyckokänslorna får mig att gråta, skrika och knyta nävarna högt över huvet. Jag skrek och publiken hängde på! De sista 50 metrarna var ljudnivån på oss tillsammans som om det var vinnaren av loppet som var på väg att gå i mål… Galet coolt! Adrenalinet fullständigt sprutade ut i kroppen! Jag sprang över mål-linjen och kunde bocka av UltraVasan45 på listan. Nästa år planerar jag att springa UltraVasan90, men bara om jag känner mig tillräckligt förberedd!

En annan höjdpunkt med att ha klarat av UltraVasan45 var att jag ÄNTLIGEN skulle raka av mig skägget. Vilket jag gjorde så snart vi parkerat husbilen på campingen igen… 🙂

IMG_2218
Före
IMG_2219
Efter

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kolla gärna in min sponsors kläder!



 

 

[efb_likebox fanpage_url=”https://www.facebook.com/danlarrunnerslife” box_width=”250″ box_height=”” locale=”en_US” responsive=”0″ show_faces=”1″ show_stream=”0″ hide_cover=”0″ small_header=”0″ hide_cta=”0″ ]

 

 

2 kommentarer Lägg till

  1. Gerth skriver:

    Strålande jobbat! Även om jag tycker det är lite av ett stolleprov 😉
    Att springa 90km…….. NÄVER!

    Jag är mycket imponerad av din målmedvetenhet och kämpaglöd. Härligt Daniel!

    1. danlar skriver:

      Tack Gerth! 🙂

Kommentera